Archives for posts with tag: Berlin
Once upon a time …

 

Berlin Transit

 

Advertisements

…from the streets of Berlin

GodJul 2015 (kopia)

Last Saturday I made the inauguration speech for artist Ernst Volland´s exhibition  EINGBRANNTE BILDER  in the Browse  Gallery in the Marheineke Markthalle, Berlin Kreuzberg.

The speech in German: even published in Berlin newspaper TAZ

Zweierlei Fotografie

Fotografien können auch als Schatten betrachtet werden, als dunkle und helle Reflexe auf einer lichtempfindlichen Schicht. Nach ihrer Herstellung werden die Fotos mittels chemischer oder elektronischer Verfahren reproduziert und distribuiert. Die fotografische Technik bereitet je nach ihrer Herstellungsweise diesen Verbreitungsprozess vor.

Private Bilder nehmen ihren Weg in physische oder digitale Fotoalben, die öffentlichen Bilder landen in den Medien verschiedenster Art. Ob Fotografien privaten oder öffentlichen Charakters, ist immer ein Augenzeuge der Urheber des Bildes, einer der “da” war, der etwas fotografierte was war. Die Folgen der privaten Bilder jedoch unterscheiden sich von den öffentlichen Bildern. Private Bilder sind zum Reden da, sie dienen zur Auslösung von Erinnerungen, Geschichten, Verwandtschaftsverhältnissen, persönlichen Zusammenhängen und Erfahrungen. Solche Art Bilder tragen zur Identität bei, einer Person, der Familie und der eigenen Identität.

Die öffentlichen Bilder unserer Medienkultur berichten zumeist etwas von weit draussen vor der eigenen Tür, Unbekanntes mit dem wir eben nicht unmittelbar und augenscheinlich in Berührung kommen. Der Wahrheitsgehalt dieser Bilder ist oft nicht überprüfbar, alle diese fotografischen Abbilder werden zu reiner Information reduziert, die Augenzeugen mit der Kamera sind unbekannt und unser Vertrauen in diese Bilder wird auf die Probe gestellt – Authentizität in Frage gestellt. Wir sehen Bilder und wissen eigentlich wenig oder gar nichts über die Bilder welche wir betrachten.

Bilderfahrung und Erfahrung von Außenwelt zeigen sich als Grundverschiedenes.

Ernst Vollands Anfang

Ernst Volland hat seine künstlerische Entwicklung als Zeichner und Maler begonnen. In unserem gemeinsamen Atelier, das sich Ende der sechziger Jahre rasch zu einer kurzlebigen Kommune entwickelte, malte er “Schattenbilder”, auf denen sich hauptsächlich Schwarz, Weiß und Grau überlagerten, die Schatten von Figuren und Gegenständen welche sich selber nicht auf den Bildern befanden, Abbildungen von etwas außerhalb des Bildes. Wenn man will also eine Art fotografischer Malerei. Leider existieren meines Wissens nach diese Bilder nicht mehr. Rückblickend kann ich hierin durchaus einen Beginn von Vollands Arbeit mit fotografischen Bildern sehen.

Zuvor aber erfasste auch ihn die allgemeine politische Bewegung der Zeit, seine Arbeit mit Postkarten und Plakaten sind weltweit bekannt, seine Stellungnahmen für das politisch Aufgeklärte, auch im Bereich der Kunst ( Blaise Vincent ) haben Munterkeit aber auch Aufklärung verbreitet.

Fotografie als eingebrannte Geschichte

Ernst Vollands Forderung an die Fotografie scheint mir auch bedeutungsvoll, nämlich dass Fotos eine gute Geschichte erzählen, ja, sogar eine gute Moral vermitteln. Volland liebt gute, unterhaltende und erbauliche Geschichten. Gute Geschichten sind für ihn solche die etwas Wesentliches über uns und unsere Zeit und deren Zustand aussagen können. Das ist der Grund warum er in der langjährigen Arbeit mit den Eingebrannten Bildern hauptsächlich politische Bilder zum Ausgangspunkt nahm.

Die eingebrannten Bilder – und in Verlängerung auch die Buntstiftbilder – sind eine Art Geschichtsschreibung mit welcher der Künstler für das Gute und für unsere politische Wachsamkeit eintritt, kurz, sie sind eine Form von Bildhumanismus der seinesgleichen sucht.

Die Methode der Unschärfe, der Verunsicherung unseres Betrachtens dieser Bilder, rührt von der Aufhebung von Raum und Zeit in ihnen her. Die eingebrannten Bilder stellen als erste Frage nicht die nach Wann oder Wo sondern nach Was oder Wer. Diese Bilder richten sich in ungewöhnlicher Direktheit an unser Bewusstsein, in diesem Falle mit dem Hinweis sie schon einmal gesehen zu haben. Volland hat sie ja nicht selber fotografiert. Unser Betrachten ist somit kein Rätselraten sondern die direkte Referenz zu unserer Erinnerung an diese Bilder, Schatten von Bildern von Bildern. Es ist an uns, unser eigenes Bewusstsein von diesen oft gesehenen Bildern, unserem Gebrauch von ihnen nachzuforschen.

Die Referenz zu diesen Bildern sind wir.

Vollands Bilder sind erzählerische fotografische Gesten, deren Vollzug wir selber durchführen.

Das fotografische “es war” (Roland Barthes) wird beim Betrachten von Vollands Eigebrannten Bildern zu einem “Hier und Jetzt” .

Diese Bilder stellen sich jedweder schlappen Bildkonsumtion entgegen.

Volland betreibt künstlerische Arbeit mit Fotografie so daß die Bilder in die private Sphäre eindringen.

Auch unser möglicher Widerstand gegen die Unschärfe der Fotografien macht Ernst Vollands künstlerische Strategie erfolgreich.

Wolfgang Peter Menzel

03.0114245768.11

Foto: Edith Siepmann

Plakat Browse Gallery Volland

 hörspiel 4:25  (released earlier as sound sample, but I prefer to see this piece just as hörspiel (radio play). Originally a longer track on the BERLIN SOUNDTALES CD

 

 

Berlin sound walk 2011     … we can see another plane …   3:26  (headphones recommended)

click link above for sound track


 

 

 

Berlin, november 2011

Det lyser november. Guldlöv, solsken, omkring 15+grader, caféernas utesittare småler. I tunnelbanan dock samma stickiga, dammiga och fräna lukt som alltid. Einsteigen bitte – zurückbleiben bitte , wroom-pang, dörrarna stänger. På väg till Kreuzberg enbart underjord, sedan upp vid Gneisenaustraße till Marheinkeplatz.

Min vän sedan ungdomsåren, Ernst, väntar liksom Mockabarens espresso. Det är förmiddag, vi planerar dagen, på ett ungefär. Berlins utställningskalender är proppfull, som alltid. I det närmaste oöverskådlig faktiskt, inte lätt att välja bland alla dessa världspremiärer. Vi skippar Ai Wei Wei´s utställning, enbart dessa fotografier på honom och New York miljöerna verkar som “second point of view”. Berlin sätter prägel och är trendernas spjutspets, på Mockabaren diskuteras kulturens highlights med både drypande cynism och entusiastisk ironi, man behåller distans, låter sig inte ryckas med i mediernas hyllnings- och sågningsiver,man behåller lugnet, man är van.

Vi, bestämmer oss för Nya Nationalgalleriet, Taryn Simon´s prisade utställning A Living Man Declared Dead. Ner i den maffiga tunnelbanan igen och sedan till platsen, jo, N-a-t-i-o-n-a-l-g-a-l-l-e-r-i . Entrén är hela 8 Euro, ingen rabatt ges, jag viftar hjälplöst med mitt KRO kort: – här är det statligt, blir jag upplyst om, då ges inga förmåner. Jag känner igen det. Taryn Simon är amerikanska, 35 år, med en rad utställningar bakom sig, de flesta resultat av enormt vidlyftig och grundlig research, utställningsformen är till det yttre nästan byråkratisk, påminner starkt om arkivmontrar, rad för rad, sakligt, på ett märkligt sätt motsvarande galleriets form.Allt som kan engagera via en estetisklekfullhet borttaget. Taryns dokumentariska estetik går igen i de familje- och människoöden hon berättar om.Det är bilder och texter, kalla fakta, om våld ( en blodsfejd mellan två släkter i Sydamerika), motstånd (om flygplanskaparen Laila Khaled), om korruption ( Neuvrosedynskandalen) och överlevnad. Den sammanhållande länken är blodsband, alla dessa fotografier på människor i respektive släkt, de icke levande eller dödades foto eller de som inte ville vara med på bild, är en tom ruta. Taryn Simon skapar andlöshet  hos betraktaren som sugs ned i detta svarta hav av orätt, våld, död och ondska. Stoff för åtminstone ett helt år av dokumentärer och reportage: starkt. Omtumlad lämnar vi Nationalgalleriet.Drar mig till minnes 1968 års Andy Warhol utställning här, tapetserade väggar fulla med färgade kossor och höga staplar av Brillokartonger, de äkta, inte Ulf Linde´s “kopior”. Var det verkligen 40 år sedan ? Längs Landwehrkanalen vandrar vi mot Kreuzberg, pratar lie om förgångna tider, vårt kollektivboende vid Kottbusser Tor, vår bok tillsammans, Doppelfenster ( podalida.com ).

Förbi Gleisdreieck, det tidigare jättelika kolupplaget har försvunnit, bostäder skall ersätta det som gav Berlin dess doft, särskilt vid fuktig väder. Så småningom till Meinekeplatz. Träffar boulegänget där, och Karl, skådisen som medverkade i Den demokratiska terroristen. Karl är på dålig humör, hans jojo-liv mellan Berlins alternativa scener, inklusive droger och all utomparlamentarisk verksamhet har blivit bok, presentationen sker på Leipzigs bokmässa nästa vår, men – Karls spökskrivare har tagit första platsen, på omslaget och i övrigt, utgjuter han sig klagande. Gjort är gjort och kontrakt är kontrakt, mot usla typer”  kann man nichts machen”. Dags för en espresso och lite tappas i Meinekehallen efter boulepartiet.

Terrorns topographie nästa. Det nya minnesmuseet över nazismens förbrytelser inger tystnad. En bred dokumentation över ett våld vilken trängde genom och dominerade en hel statsapparats institutioner och verksamheter totalt. Bredvid dess tortyrkällare i Gestapos dåvarande central, man ser rakt ner och tror sig se massgravar och stum oföreställbar förtvivlan, därav nog denna stillhet över hela platsen, trots hundratals besökare, en sen lördagseftermiddag. Samma tystnad som på Taryn Simons utställning .Espressodags. Vi är tysta, för ovanlighetens skull.

Det är mörkt nu. Trafiken och antalet människor har snarare till- än avtagit. Hos C/O, internationell forum för fotografi på Oranienburger, visas Terrorns Bilder, en samling av fotografiska arbeten om terrorn i dess många uttrycksformer sedan andra världskriget. Münchenolympiaden med sina outplånliga bilder av palestinier med huvorna, ett stort antal fotografiska tolkningar utifrån mediebilder som visar terrorns ikonografi och förståelse idag, krigsbilder, bilder från den 11 september 2001 . Mycket igenkännande, påminnelser av något som i brist på analys och kunskap kallas ondska. Starkast: Anja Niedringhaus, hon visar just sina bilder för en grupp när vi är där, krigsfotograf tänker jag spontant, men det säger inget om hennes fotografier, i en tyvärr lång tradition från tiden långt före första världskriget. Anja är en av få kvinnor som arbetar som journalistisk fotograf i Capas anda. Hennes fotografier är genomgående ömma bilder, inkännande och medlidande även när det inte finns barn och civila på bilderna.

Har det varit en dag i terrorns och skräckens tecken ? Snarare en dag i ett glatt och varmt stämd Berlin, kanske en reflektionens dag. Med mig hem har jag två viktiga böcker. Peter Chotjewitz bok om sin tid som vänsterförfattare fram till sin död förra året, inklusive hans tid som RAF-sympatisör och advokat, med otaliga och stundtals roliga anekdoter samt Eugen Ruges Tiden av de avtagande ljuset, om DDR-historien speglat i en familjs öde. Om man så vill två böcker om terrorns tid, som aldrig tycks vilja ta slut.

picture / Wolfgang Peter Menzel
Peter Eisenman / monument for the victims of national socialism




 

In midth of november an up to now unknown chart, together with sheets of music, has been discovered in a former book store cellar nearby Hans Rosenthal Square in Berlin. It is supposed to show an older variation of the Venetian Zeno Brothers Chart showing what they believed was the Podalida Island in the Northern Atlantic. However , first after strict investigations among others by Williamsharbour Cartographic Institute concrete and certain results can be expected. The chart is regarded as in very good shape. It shows not only the island but a great number of neighbour islands and shipping routes. The discovered music is considered unknown so far.

picture:  WCI (Williamsharbour Cartographic Institute)

 6:02

this roof by architect leoh Ming Pei does the impression of an enlarged weaving which inspires me, using older pieces, to this one, the roof – floating up there …

the roof by leoh Ming Pei ⎣photograph by earwolf⎤ in Deutsches Historisches Museum Berlin

5:25

ARCHITECTONIC NOISE


photograph by earwolf

 2:19

… when passing through the station, in spite of all the other sounds around, the underground railway suddenly turned into something else. the unknown accordion player made me stand by and record a couple of minutes. I heard nothing but his play of one of Bach’s fugues. then – I did not want to manipulate the sound in any way, it is as it is – the dirty sound changed into something completely poetic and artistic. it was just blowing me. hereby I want to honour all musicians making every day life still surprising.

photo by earwolf