Berlin sound walk 2011     … we can see another plane …   3:26  (headphones recommended)

click link above for sound track


 

 

 

Berlin, november 2011

Det lyser november. Guldlöv, solsken, omkring 15+grader, caféernas utesittare småler. I tunnelbanan dock samma stickiga, dammiga och fräna lukt som alltid. Einsteigen bitte – zurückbleiben bitte , wroom-pang, dörrarna stänger. På väg till Kreuzberg enbart underjord, sedan upp vid Gneisenaustraße till Marheinkeplatz.

Min vän sedan ungdomsåren, Ernst, väntar liksom Mockabarens espresso. Det är förmiddag, vi planerar dagen, på ett ungefär. Berlins utställningskalender är proppfull, som alltid. I det närmaste oöverskådlig faktiskt, inte lätt att välja bland alla dessa världspremiärer. Vi skippar Ai Wei Wei´s utställning, enbart dessa fotografier på honom och New York miljöerna verkar som “second point of view”. Berlin sätter prägel och är trendernas spjutspets, på Mockabaren diskuteras kulturens highlights med både drypande cynism och entusiastisk ironi, man behåller distans, låter sig inte ryckas med i mediernas hyllnings- och sågningsiver,man behåller lugnet, man är van.

Vi, bestämmer oss för Nya Nationalgalleriet, Taryn Simon´s prisade utställning A Living Man Declared Dead. Ner i den maffiga tunnelbanan igen och sedan till platsen, jo, N-a-t-i-o-n-a-l-g-a-l-l-e-r-i . Entrén är hela 8 Euro, ingen rabatt ges, jag viftar hjälplöst med mitt KRO kort: – här är det statligt, blir jag upplyst om, då ges inga förmåner. Jag känner igen det. Taryn Simon är amerikanska, 35 år, med en rad utställningar bakom sig, de flesta resultat av enormt vidlyftig och grundlig research, utställningsformen är till det yttre nästan byråkratisk, påminner starkt om arkivmontrar, rad för rad, sakligt, på ett märkligt sätt motsvarande galleriets form.Allt som kan engagera via en estetisklekfullhet borttaget. Taryns dokumentariska estetik går igen i de familje- och människoöden hon berättar om.Det är bilder och texter, kalla fakta, om våld ( en blodsfejd mellan två släkter i Sydamerika), motstånd (om flygplanskaparen Laila Khaled), om korruption ( Neuvrosedynskandalen) och överlevnad. Den sammanhållande länken är blodsband, alla dessa fotografier på människor i respektive släkt, de icke levande eller dödades foto eller de som inte ville vara med på bild, är en tom ruta. Taryn Simon skapar andlöshet  hos betraktaren som sugs ned i detta svarta hav av orätt, våld, död och ondska. Stoff för åtminstone ett helt år av dokumentärer och reportage: starkt. Omtumlad lämnar vi Nationalgalleriet.Drar mig till minnes 1968 års Andy Warhol utställning här, tapetserade väggar fulla med färgade kossor och höga staplar av Brillokartonger, de äkta, inte Ulf Linde´s “kopior”. Var det verkligen 40 år sedan ? Längs Landwehrkanalen vandrar vi mot Kreuzberg, pratar lie om förgångna tider, vårt kollektivboende vid Kottbusser Tor, vår bok tillsammans, Doppelfenster ( podalida.com ).

Förbi Gleisdreieck, det tidigare jättelika kolupplaget har försvunnit, bostäder skall ersätta det som gav Berlin dess doft, särskilt vid fuktig väder. Så småningom till Meinekeplatz. Träffar boulegänget där, och Karl, skådisen som medverkade i Den demokratiska terroristen. Karl är på dålig humör, hans jojo-liv mellan Berlins alternativa scener, inklusive droger och all utomparlamentarisk verksamhet har blivit bok, presentationen sker på Leipzigs bokmässa nästa vår, men – Karls spökskrivare har tagit första platsen, på omslaget och i övrigt, utgjuter han sig klagande. Gjort är gjort och kontrakt är kontrakt, mot usla typer”  kann man nichts machen”. Dags för en espresso och lite tappas i Meinekehallen efter boulepartiet.

Terrorns topographie nästa. Det nya minnesmuseet över nazismens förbrytelser inger tystnad. En bred dokumentation över ett våld vilken trängde genom och dominerade en hel statsapparats institutioner och verksamheter totalt. Bredvid dess tortyrkällare i Gestapos dåvarande central, man ser rakt ner och tror sig se massgravar och stum oföreställbar förtvivlan, därav nog denna stillhet över hela platsen, trots hundratals besökare, en sen lördagseftermiddag. Samma tystnad som på Taryn Simons utställning .Espressodags. Vi är tysta, för ovanlighetens skull.

Det är mörkt nu. Trafiken och antalet människor har snarare till- än avtagit. Hos C/O, internationell forum för fotografi på Oranienburger, visas Terrorns Bilder, en samling av fotografiska arbeten om terrorn i dess många uttrycksformer sedan andra världskriget. Münchenolympiaden med sina outplånliga bilder av palestinier med huvorna, ett stort antal fotografiska tolkningar utifrån mediebilder som visar terrorns ikonografi och förståelse idag, krigsbilder, bilder från den 11 september 2001 . Mycket igenkännande, påminnelser av något som i brist på analys och kunskap kallas ondska. Starkast: Anja Niedringhaus, hon visar just sina bilder för en grupp när vi är där, krigsfotograf tänker jag spontant, men det säger inget om hennes fotografier, i en tyvärr lång tradition från tiden långt före första världskriget. Anja är en av få kvinnor som arbetar som journalistisk fotograf i Capas anda. Hennes fotografier är genomgående ömma bilder, inkännande och medlidande även när det inte finns barn och civila på bilderna.

Har det varit en dag i terrorns och skräckens tecken ? Snarare en dag i ett glatt och varmt stämd Berlin, kanske en reflektionens dag. Med mig hem har jag två viktiga böcker. Peter Chotjewitz bok om sin tid som vänsterförfattare fram till sin död förra året, inklusive hans tid som RAF-sympatisör och advokat, med otaliga och stundtals roliga anekdoter samt Eugen Ruges Tiden av de avtagande ljuset, om DDR-historien speglat i en familjs öde. Om man så vill två böcker om terrorns tid, som aldrig tycks vilja ta slut.

picture / Wolfgang Peter Menzel
Peter Eisenman / monument for the victims of national socialism




 
Advertisements